Kategori: dikter

Tack, afasi! – dikter av JanEric 2019

  Tack, afasi!

”Tur!”

Där kommer den.

Afasi, som en bomb.

Stroke framkallade bomben.

Afasi heter den, inget tal.

Tystnad från dag ett till oändlighet.

Men jag hade tur.

Jag lära mig att tala lite.

Också skriva lite till.

Men jag har mycket och mycket att ge.

Tack, afasi!

”Lagom!”

Jag öva och öva på talet om igen.

Inte för mycket inte för lite.

Öva och öva bara lite lagom.

Som snälla ord som tystnad.

Tystnad behöver ibland.

Tack, afasi!

”Hjärnan!”

Under huvudet sitt hjärnan.

Hjärnan är en besynnerlig sak.

Den kan vara stor eller liten.

Men hjärnan uttrycker en liten sak.

Hjärnan vill ha kärlek och ro.

Tack, afasi!

”Munnen!”

Jag formade munnen rätt.

Men där kom inga ord rätt ur munnen.

Varför tänkte jag med min skadade hjärna.

Kan det vara munnen där är fel på.

Eller hjärnan är ärr i.

Men hur som helst.

Munnen går att fungera lite till.

Och formatera munnen rätt.

Tack, afasi!

”Logopederna!” 

Logopederna är ett konstigt folk.

Logopederna säger man ska tala si.

Och logopederna säger man ska tala så.

Men logopederna har alltid rätt.

Nästan rätt på uttalade säger logopederna.

Tack, afasi!

”Tysthet!”

Det är tysthet som gräver ett hål.

Hålet är en tysthet som bredd sig över talet.

Men tysthet går och gräva igen.

Men det tar lång tid att tystheten är borta.

Nästan att tysthet försvinner, nästan.

Tack, afasi!

”Akta!”

Jag bromsar in bilen med en kraft.

Jag skriker till av rädsla och säger, akta.

Grodan hoppar obekymrat vidare på motorväg.

På det tragikomiska som nästan hänt.

Ett, två, tre, fyra, fem, sex och sju grodhopp.

För en minut är allt som vanligt.

Tack, afasi!

”Afasi!”

Tänk om blixten skulle slå ner i bilen.

Och jag var fri från afasi.

Och allt plötsligt skulle gå tillbaka igen.

Hur var hjärnan innan.

På ett ögonblick skulle prata en massa ord.

Hur det är leva med afasi.

Tack, afasi!

”Vi!”

Vi, alla vi lyssnade på musik.

Och vi körde förbi och råmar till varandra.

För det är djur kan det är afasi.

Djuren och människor det är vi.

Vi växte upp på samma planet.

Afasi och planeten det vi.

Tack, afasi!

”Kan man död av afasi?”

Jag kan inte röra högra arm.

Är jag bortgången då?

Jag kan inte röra högra benet.

Är jag avlidet då?

Jag kan inte smaka.

Är jag utan liv då?

Jag kan inte lukta.

Är jag förolyckad då?

Jag kan inte prata så bra.

Är jag omkommen då?

Nej man kan inte dö av afasi.

Tack, afasi!